Trasiga tonår.
Min mor tog som sagt sitt liv.
Jag minns knappt något alls förutom hennes konstiga beteende. Humöret var på topp för att sedan gå ner i någonting mellankoliskt trötthets stadie.
I dag vet jag att det var skov från en bipolär sjukdom. Det visste jag inte då.
Dagen de fann henne tre dagar efter hon försvann beskrev jag genom denna dikt.
Hon var borta, polisen var dum. -På riktigt.
Hon hade tagit tabletter och sprit ute i skogen.
Här börjar min historia...tror jag.
Jag önskar att jag hade startat denna blogg tidigare, men jag har inte haft orken eller kunnandet. Jag har inte kunnat på grund av min depression.
Inget har funkat för mig men nu börjar det lätta med obestämda mellanrum.
Jag ska berätta från början...om det nu finns någon början på mitt liv.
Det är så långt trots mina 36 år men redan som 15-åring gick jag igenom saker som ingen 15-åring borde få uppleva. Att mäta erfarenhet och upplevelser efter ålder?
Då kan du sluta läsa nu...
Min barndom minns jag inte, jag vet vissa saker som mina vänner berättat för mig eller som jag sett på kort men jag minns dom inte. Jag kan inte berätta något från min barndom mer än saker jag vet. Jag vet att jag var på Furuviksparken med min familj, min mor, min bror, min far. Vi måste ha haft roligt, men jag vet inte. Jag minns inte.
Jag minns däremot min grannes bästa vän Maija.
Hon band kransar till mitt hår varje midsommar, de var så vackra. Hon var en kvinna jag verkligen tyckte om.
Min pappa hade ett förhållande med Maija.
Det fick jag reda på efter min mammas självmord. Jag var 15 år.
Jag var 15 år när min mor valde att lämna mig och min familj, sin mor och sin far.
